Uddevalla Varvs- och Industrihistoriska Förening
14 dec 20152 min.
Nybyggnations- resp. reparationsverksamhet
Även om nybyggnation var den
dominerande verksamheten för A/C på varvet, var även reparationsverksamheten
ofta mycket omfattande, och det var ständigt båtar i dockan på Sörvik och
massor av jobb under åren.
Som regel var dock
ritningsdokumentationen mycket bristfällig, vilket ofta gjorde eljobbet mycket komplicerat.
Jobb på reparenter var inte
eftertraktat av elektrikerna, då betalningen dessutom oftast var betydligt
sämre än på nybyggena.
Arbetsmiljö
Arbetarskydd och säkerhetstänkande
var de första åren på varvet mycket primitivt.
Hjälm och skyddsskor existerade
knappast i början, och var heller inte obligatoriskt. Hjälm började inte
allmänt bäras förrän i mitten av 1950-talet, men var fortfarande inte krav.
Man fick vidare själv stå för
arbetsklädsel/overaller, som dessutom inte alls var av den fina standard som
numera finns.
Arbete utomhus i alla väder kunde ju
vara mycket hårt och påfrestande till exempel vid stark kyla vintertid och heta
sommardagar. Buller var vidare en verkligt stor sanitär olägenhet.
Asbest, som ofta användes för
isolering, var ett material vars farliga egenskaper blev kända först många år
senare.
Arbetsställningarna var
inledningsvis mycket primitiva, ofta rentav bedrövliga, med enkla plankor som
lades ut och utan staket eller fallskydd. Många gånger rent livsfarliga att
beträda.
Så hände också ofta incidenter, och
naturligtvis även skador, till exempel när någon råkade tappa en bult eller
svetspinne. Med tanke på vilka stora maskinrum som det ofta var, kan man tänka
sig med vilken kraft ett sådant föremål slog i när det föll ner på durken,
eller i värsta fall i huvudet på någon. Hade man då inte hjälm kunde man
förstås skada sig riktigt allvarligt.
Ovan beskrivna villkor var
naturligtvis inte utmärkande just för varvsindustrin, utan gällde mer eller
mindre allmänt under den här tiden.
Säkerhetsmedvetandet hos den
enskilde var alltså inledningsvis inte särskilt utvecklat, man var nog även
personligen betydligt mer slarvig med säkerheten än vad man senare blev.
Senare utvecklades metoderna för
ställningsbyggnation. Strängare bestämmelser och starkt förbättrade system
introducerades.
Undan för undan förbättrades således
arbetarskydd och arbetsmiljö. Exempelvis infördes tvång att bära hjälm och
skyddsskor, hjälmen kring 1965, skorna dock flera år senare
Säkerhetsmedvetandet hos den enskilde
ökade säkert också med tiden.
Det kan nämnas att den lilla
skeppsbyggnation som finns kvar inom Sverige numera mer eller mindre
uteslutande bedrivs inomhus då sannolikt mycket få personer numera skulle
acceptera att arbeta utomhus vintertid med skeppsbyggeri.
Egentligen går det dock inte att på
ett adekvat sätt jämföra olika tidsperioder, men positiva saker som nämnts med
det annars hårda jobbet var det enastående goda kamratskapet, samt chansen att
se andra miljöer, till exempel vid installationsåtaganden i utlandet.
Den förhållandevis goda förtjänsten
man kunde uppnå med den då aktuella ackordslistan bidrog säkert också.
Arbetstider
Från början gällde 48-timmarsvecka
för varvselektrikerna, med 8,5 timmar varje vardag och 5,5 timmar på
lördagarna. Man började då kl. 7 på morgnarna och slutade 16.30 på vardagarna
resp.13.00 på lördagarna.
Så måningom ”försvann” halvtimmarna,
och man kom då ner i 45-timmarsvecka.
Ytterligare ett steg togs med
införandet av 42-timmarsvecka, med fria lördagar under sommaren.
Slutligen, ett antal år in på
1960-talet (osäkert vilket år), kom 40-timmarsveckan med fria lördagar året om.
Fria lördagar lagstadgades dock inte
i Sverige förrän år 1971.