Hur många visste att det funnits gruvbrytning i Södra Munkeby i Dragsmark?
Och i Brattås på Orustsidan?
Det har det i alla fall, och här bröt man och skeppade ut både fältspat, kvarts och glimmer under olika perioder mellan år 1882 och 1942.
Som mest (på 1880-talet) sysselsatte man bortåt 100 arbetare.
Läs nedanstående industribeskrivning:
En dryg kilometer sydsydväst om Dragsmarks kyrka finns ett par små sjöar. Dessa är emellertid inte naturliga sådana, utan de vattenfyllda resterna av Munkeby Gruva.
Tanken att Bohusläns mäktiga urberg skulle dölja rikedomar av något slag är gammal, och många sägner berättar om skatter i deras innandömen. Prosten Edman berättar att danskarna brutit både guld och silver här, men han har naturligtvis inga bevis för sina påståenden.
Faktum är dock att danskarna verkligen letade efter malmfyndigheter, och särskilt Christian III var aktiv härvidlag. Han införskrev fackmän från Tyskland, och kurfurstens av Sachsen egen bergmästare, Hans Glaser, sökte i slutet av 1530-talet efter givande silverådror i Bohuslän.
Någon malm har man aldrig funnit i de bohuslänska bergen, men där har ändå, förutom de stora granitbrotten norr om Gullmaren, vuxit upp en del gruvor, i vilka företrädesvis brutits täljsten och skiffer.
Under 1880-talet uppmärksammades den bohuslänska fältspaten, och ett antal fältspatsgru-vor etablerades, av vilka Munkeby Gruva, jämte den i Brattås på Orust, är den äldsta.
Brytningen började år 1882, och fortsatte till 1887. Den låg sedan nere några år, för att återupptas 1890.
Det är vid de bohuslänska fältspatsgruvorna sällan markägaren själv som svarar för driften, utan som regel arrenderar han ut marken till ett bolag.
Munkeby Gruva bröts sålunda under den här nämnda första perioden av Det norske Grube-kompagni, och från 1890 till 1895 samt år 1897 av J. A. Bohm.
Åren 1900-1904 omhänderhades brytningen av P. P. Wistrand, och när den återupptogs år 1910, av J. S. Lindell och J. Henning.
Sedan låg produktionen nere till 1917 då den fram till 1920 arrenderades av J. R. Rettig, som även drev gruvan 1926.
Under Andra Världskriget återupptogs driften ett par år, 1941-1942, av Andrén & Söner, men den fick inställas igen på grund av exportsvårigheterna, och det har sedan icke ansetts lön-samt nog att återuppta brytningen.
Fältspat är jordskorpans vanligaste mineral, och ingår i de flesta bergarter. Egentligen är det ett sammanfattande namn för olika aluminiumsilikat, av vilka i Munkeby till stor del var frågan om plagioklas, eller kalknatronfältspat. När denna förekommer i kalifältspat kallas den pertit.
Förutom fältspat bröts i Munkeby Gruva även kvarts och glimmer.
Kemiskt sett är kvarts kiseldioxid, ett mineral som för övrigt ingår som huvudbeståndsdel i granit och gnejs.
Även glimmer är ett mineral, och den ljusa eller vita glimmer som fanns i Munkeby kallas muskovit.
Det finns en grovkorning silikatbergart som heter pegmatit. Den bildar gångar i granit och ådergnejs, och Munkeby Gruva är upptagen just i en sådan pegmatitgång med väst-ostlig riktning, i vilken man sprängt ett ca 100 meter långt och 30 m djupt dagbrott.
I den övre delen bröts dessutom en sidogång som var två till tre m bred, men den lämnades på tio meters djup.
Till en början lär man ha brutit i en kompakt massa av vit pertit, som längre ner övergick i kvarts och plagioklas.
I den kvarlämnade sidogrenen kan man finna rikligt med muskovit, och den glimmer som bröts där var grovbladig och av god kvalitet.
Förutom den stora gruvan hade man två mindre dagbrott ungefär 150m norr, och 250m nordväst om denna. Även här löper en pegmatitgång i väst-ostlig riktning.
I den nordvästra gruvan fanns en blandning av kvarts, fältspat och glimmer som ej var brytvärd, men längs gångens sidor låg användbar ljus glimmer, vilken bröts under Andra Världskriget. Brottet var 40m långt och åtta till tio meter djupt.
Den minsta gruvan var blott bruten till 20m längd, och tio till femton meters djup. Också den var muskovit-förande, fastän i mindre grad än det nordvästra brottet.
Som nämnts var gruvan till en början en ren pertitgruva. Under de sex år Det norske Grube-kompagni svarade för brytningen, producerades 18 140 ton fältspat, av vilka 6 840 ton var första-sortering, och endast 980 ton kvarts.
J. A. Bohm bröt 1 404 ton fältspat och 1 850 ton kvarts, medan P. P. Wistrand endast redovisar 2 382 ton fältspat till ett värde av Kr 20 697:-
Brytningen 1910 var ytterst obetydlig. Man bröt för 257 kronor fältspat och 6 kronor kvarts.
J. R. Rettig redovisar följande siffror:
Årtal
Fältspat
ton
Saluvärde
Kr.
Kvarts
ton
Saluvärde
Kr.
Glimmer
ton
Saluvärde
Kr.
1917-20
835
11 605
485
5 792
–
–
1926
431
3 400
120
600
16
480
Som vi ser bröts ingen glimmer i Munkeby Gruva förrän år 1926.
En god bild av prisutvecklingen får vi om vi jämför Rettigs siffror från 1926 med Andréns & Söners 1942. Dessa bröt då 9 ton glimmer med ett saluvärde av Kr. 25 320:-
Sammanlagt har i Munkeby brutits 60 ton glimmer med ett saluvärde av Kr. 67 800:-
En förutsättning för gruvdrift av ovan nämnt slag är tillgången på transportvägar. Närheten till lastbrygga och den billiga sjötransporten gjorde Munkebygruvan ekonomiskt lönande, och större delen av produktionen gick på export.
I mitten av 1880-talet, som var gruvans storhetstid, såldes årligen ca 5 000 ton till Ryssland, Tyskland, Belgien, Österrike och Frankrike.
Arbetsstyrkan, som delvis var gemensam med den i Brattås på andra sidan fjorden, uppgick då till 80 à 100 personer, och dagslönen för en arbetare till Kr. 1:30 – 2:00-
1890 exporterades 300 ton fältspat. Arbetsstyrkan var 12 man och dagslönen Kr. 1:50.
1892 såldes till Tyskland 1 000 ton fältspat för Kr. 12 000:-, och lika mycket kvarts för Kr. 5 000:-. Man sysselsatte då 14 man som hade en dagslön av Kr. 1:60.
Sedan fältspaten forslats upp ur gruvan med hisskorgar, krossades den och sorterades i tre olika kvaliteter innan den lastades ombord.
Senare uppfördes i Henån en mineralkvarn för att betjäna gruvorna på Orust och i Dragsmark.
Fältspaten bröts främst för porslinsindustrins räkning, medan kvartsen framför allt fann sin användning vid glastillverkning. Den användes också av järnbruken vid järnförädling och till skurpulver.
Glimmern nyttjades i malen form i olika tekniska preparat, fint pulvriserad förekom den till och med i puder. Hel brukades den som isoleringsmaterial, och de som inte är helt unga minns den kanske bäst som fönster i sin barndoms kaminer.
Comments